Det är svårt att veta vad man ska skriva för du vet ju redan att jag älskar dig mest av allt/alla på hela jorden och att jag aldrig skulle låta ngt hända dig. Hoppar du, hoppar jag helt enkelt. Men på ngt sätt så känns det så bra att bara skriva på, skriva på om oss. Våran vänskap, alla våra tuusen minnen vi har tsm. Allt vi har gått igenom, alla resor osv. På ett sätt tror jag på ödet. Jag gick på ett dagis, du på ett annat. Men du bytte, bytte till mitt. Vi kände inte varann då, vi visste inte mycket. Vi va ju bara trotsallt bara två år. Jag menar, tänk om du inte hade bytt dagis. Hur hade det blivit då? Det är väll ändå ödet, eller? Tänk om vi inte hade träffats, lärt känna varann. Vad hade hänt då? En sak som är säker är att jag absolut INTE hade haft ett bra liv. Visst jag skulle säkert ha en annan som jag kallade för bästevän, soulmate, gravkompis, bestis osv. Men jag är nästan helt säker på att det inte hade varit på samma sätt som med dig. När jag tänker på om vi inte hade lärt känna varandra. Blir jag rädd, rädd över hur mitt liv skulle vara utan dig. Vem skulle jag prata med allt om, gå till om jag mådde dåligt, skratta med, trösta. Det kan jag inte svara på, men jag vet. Jag vet att mitt liv inte skulle vara som idag. Det skulle vara mycket sämre. Jag tror att jag skulle känna mig tom. Tom inombords, att det fattades nånting. Nu fattas ingenting. Visst, mitt liv är inte helt perfekt. Om man tänker eter. Det är mycket jag skulle vilja ändra på. Men jag har massa vänner som betyder obeskrivligt mycket för mig.  Jag är inte mobbat, har ett hem, en familj. Jag har DIG. Och det är det som gör mitt liv perfekt enligt mig. Vem vet, det kanske va ödet som gjorde att vi träffades. Eller så va det bara jag som hade jävligt tur! Livet är som ett lotteri och i mina ögon så vann jag. Tack, tack för att du bytte dagis :-)