Dit då allt va så lätt, dit då man bara kunde vara sig själv, dit då ingen brydde sig om utsende, dit då man va kompis med alla, dit då man blev vänner igen, dit då alla gillade en för den man va, ta mig tillbaka dit då allt va mycket bättre.


Nanna, det är dig jag tänker på när jag mår dåligt, när jag inte vill leva. Jag tänker på dig och då ändrar jag mig och andas ut. För jag skulle aldrig lämna dig, aldrig låta ngt hända dig. När jag kollar på alla gamla bilder som du lägger upp. Då gråter jag, jag vet inte varför. Men jag antar att det är för att jag älskar dig så jädrans mycket. När jag tänker på alla minnen vi har tillsammans, allt vi har gått igenom. När jag tänker på alla år, månader, veckor, dagar, timmar, minuter och sekunder vi har varit med varandra, då blir jag glad, ett leénde på mina läpapr. När jag tänker, riktigt tänker på hur mycket du betyder för mig, hur mycket jag älskar dig. Då blir jag ledsen, för tänk. Tänk om du skulle försvinna, hur skulle jag klara mig? Svaret är enkelt, jag skulle ta mitt liv, fast det skulle redan du ha gjort. För du är mitt liv. . .